Denna psykiska smärta är inget att leka med.
Jag mådde dåligt igår men det var under kontroll och så blev det några groggar på de och de gjorde ju absolut inte saken bättre.
Saknade vetskapen att jag var gravid och ville inget annat än att bli de igen och att de skulle gå hela vägen.
Idag när man vakna hade jag en lättare ångest som var under kontroll att jag drack när jag mår dåligt samt att tankarna snurra på att tänk om jag drack när jag hade ett foster i magen hur skulle inte de sett ut?
Men i alla fall. Åker hem till mina svärföräldrar för att vi skulle äta där. Och så kommer kvällen snabbare än man tror och man känner saknaden mer och mer för varje minut som går. Jobbigt men de går. Tårarna har ej kommit än och jag hoppas för guds skull att dem håller sig väck.
Tack för mig :)