Nu är de såhär att de känns för mig som att dagarna bara springer iväg. Inget kul.
Idag är det lördag men jag är inte ledig bara för de. Mååååste plugga och det känns jättejobbigt.
Men men jag överlever nog ändå. Om exakt 5 dagar vid denna tidpunkt har jag varigt inne på KK och kollat mig en sista gång efter missfallet och det är något som inte jag ser fram emot. De kommer bli så jävla jobbigt.
Men jag har världens bästa sambo, vänner och familjer som finns där och stöttar mig.
Nu blir de käka lite och sen plugg.

Puss på er

Pallar inte med mig längre. Alla jäcla humörsvängnigar jag har nu har fan blivigt värre efter missfallet. Är så trött på detta nu och min sambo får ta allt.
Hur länge ska vi orka med detta?
Vill inget annat än att de ska ta slut.
Allt kommer tillsammans. Ekonomin börjar ta slut och inga jobb som vi får. Hur ska detta sluta?
Allt känns hopplöst och jag ligger efter som fan i plugget och sånt.
Jag pallar ej mer.
Stressigt och jobbigt är vad mitt liv består av just nu. Skit på detta.

Denna psykiska smärta är inget att leka med.
Jag mådde dåligt igår men det var under kontroll och så blev det några groggar på de och de gjorde ju absolut inte saken bättre.
Saknade vetskapen att jag var gravid och ville inget annat än att bli de igen och att de skulle gå hela vägen.
Idag när man vakna hade jag en lättare ångest som var under kontroll att jag drack när jag mår dåligt samt att tankarna snurra på att tänk om jag drack när jag hade ett foster i magen hur skulle inte de sett ut?
Men i alla fall. Åker hem till mina svärföräldrar för att vi skulle äta där. Och så kommer kvällen snabbare än man tror och man känner saknaden mer och mer för varje minut som går. Jobbigt men de går. Tårarna har ej kommit än och jag hoppas för guds skull att dem håller sig väck.
Tack för mig :)

Idag är en sån dag som jag alltid vill ha. En helt underbar dag mår så bra man kan göra. Men nackdelen är att jag är trött som ett as och saker vill fortfarande ej gå som jag vill.
Men de kommer nog de också.
Idag blir de att fira mig med mina föräldrar och jag ska bjuda på smörgåstårta :)
Åh va jag börjar bli hungrig :) kakan är i ugnen och snart blir de göra klart de allra sista här hemma.
Mamma och kim kommer vid 18. Hoppas nu mitt mående håller sig och att jag blir pigg :)

Nu är det som så att när man har fått missfall får man ej bada eller ha sexuellt umgänge med någon eftersom man blöder och det är en väldigt stor infektionsrisk.
Nu har jag ej fått lov att bada på 2 veckor och när man äntligen får göra de gör man de kl 20,47 på kvällen.
Det är så jobbigt att veta att man ej får lov att bada och det kan dröja upp till 3 veckor innan blödningen upphör. När jag fick reda på de kände jag mig direkt jätteäcklig.
Men nu är blödningen äntligen över och de känns som en befrielse. Men då kommer den psykiska smärtan istället :'(
Nu ska jag njuta av mitt bad.
Puss och kram på er ????

Mitt inlägg igår på facebook på kvällen där jag avventilera mig med en bra text.

Måste ventilera mig lite ikväll.
Missfall är en av dem värsta sakerna en människa kan drabbas av. Det tar både på det fysiska och det psykiska. 
En person som drabbas av detta kan verka glad och positiv utåt sett och även säga att det inte är några problem att man i stort sett har glömt det men det ändå snurrar i huvudet. Man kan känns sig lycklig och verkligen älska livet, men sen kommer det som man ej har väntat sig. MAN BÖRJAR MÅ SKIT IGEN. 
Den fysiska smärta man får i magen går över MEN den psykiska smärtan finns fortfarande kvar och verkligen stör salt i dem djupa såren. 
Missfall kan vem som helst drabbas av och oftast beror de på att barnet ej är friskt och kroppen stöter ut det. 
Att gå igenom denna smärta är inget jag önskar min värsta fiende. 
Idag skulle jag varit 12+6 och haft ett foster i magen MEN den turen var inte med mig denna gång. Tårarna bara forsa när vi lyssna på musik i bilen och den psykiska smärtan bara slog mig rakt i ansiktet. 
Att veta och känna att man älskar och saknar något så mycket att det ej finns ord till att förklara är obeskrivligt. 
Jag säger bara FY FAN ATT DRABBAS AV DETTA. Inget roligt. 
Det är exakt 2 veckor sedan idag det hände mig. 
Jag känner mig helt väck och den psykiska smärtan har tagit överhandet men jag har övervunnit den flera gånger så jag VET att jag kan övervinna smärtan igen. 
Tack för mig

Här kommer mitt inlägg på facebook från den 18 September på kvällen.

Tårarna kommer lite hur som helst. Jag är så himla tacksam att jag har så underbara vänner som alltid ställer upp. 
Ni är fan guld värda. Jag älskar er. Ni vet mycket riktigt vem ni är. 
Tack för att ni finns när jag behöver det.

Jag har även världens underbaraste sambo som är den största stöttepelaren jag har just nu. Vad skulle jag gjort utan dig? 
Jag älskar dig mer än det finns ord till att förklara det.

Tillägg:

Att att ha så underbara personer till vänner som ställer upp för en när man går igenom en sådan här sak är helt underbart.

Mitt inlägg på facebook den 18 September

Jag kommer alltid sakna dig. Kvittar vad som än händer för du kommer ändå finnas i mitt hjärta. SAKNAR DIG SOM FAN OCH ÄLSKAR DIG 

Jag vet att du sover
Känner värmen ifrån din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag, säga så