Nu är det som så att när man har fått missfall får man ej bada eller ha sexuellt umgänge med någon eftersom man blöder och det är en väldigt stor infektionsrisk.
Nu har jag ej fått lov att bada på 2 veckor och när man äntligen får göra de gör man de kl 20,47 på kvällen.
Det är så jobbigt att veta att man ej får lov att bada och det kan dröja upp till 3 veckor innan blödningen upphör. När jag fick reda på de kände jag mig direkt jätteäcklig.
Men nu är blödningen äntligen över och de känns som en befrielse. Men då kommer den psykiska smärtan istället :'(
Nu ska jag njuta av mitt bad.
Puss och kram på er ????

Mitt inlägg igår på facebook på kvällen där jag avventilera mig med en bra text.

Måste ventilera mig lite ikväll.
Missfall är en av dem värsta sakerna en människa kan drabbas av. Det tar både på det fysiska och det psykiska. 
En person som drabbas av detta kan verka glad och positiv utåt sett och även säga att det inte är några problem att man i stort sett har glömt det men det ändå snurrar i huvudet. Man kan känns sig lycklig och verkligen älska livet, men sen kommer det som man ej har väntat sig. MAN BÖRJAR MÅ SKIT IGEN. 
Den fysiska smärta man får i magen går över MEN den psykiska smärtan finns fortfarande kvar och verkligen stör salt i dem djupa såren. 
Missfall kan vem som helst drabbas av och oftast beror de på att barnet ej är friskt och kroppen stöter ut det. 
Att gå igenom denna smärta är inget jag önskar min värsta fiende. 
Idag skulle jag varit 12+6 och haft ett foster i magen MEN den turen var inte med mig denna gång. Tårarna bara forsa när vi lyssna på musik i bilen och den psykiska smärtan bara slog mig rakt i ansiktet. 
Att veta och känna att man älskar och saknar något så mycket att det ej finns ord till att förklara är obeskrivligt. 
Jag säger bara FY FAN ATT DRABBAS AV DETTA. Inget roligt. 
Det är exakt 2 veckor sedan idag det hände mig. 
Jag känner mig helt väck och den psykiska smärtan har tagit överhandet men jag har övervunnit den flera gånger så jag VET att jag kan övervinna smärtan igen. 
Tack för mig

Här kommer mitt inlägg på facebook från den 18 September på kvällen.

Tårarna kommer lite hur som helst. Jag är så himla tacksam att jag har så underbara vänner som alltid ställer upp. 
Ni är fan guld värda. Jag älskar er. Ni vet mycket riktigt vem ni är. 
Tack för att ni finns när jag behöver det.

Jag har även världens underbaraste sambo som är den största stöttepelaren jag har just nu. Vad skulle jag gjort utan dig? 
Jag älskar dig mer än det finns ord till att förklara det.

Tillägg:

Att att ha så underbara personer till vänner som ställer upp för en när man går igenom en sådan här sak är helt underbart.

Mitt inlägg på facebook den 18 September

Jag kommer alltid sakna dig. Kvittar vad som än händer för du kommer ändå finnas i mitt hjärta. SAKNAR DIG SOM FAN OCH ÄLSKAR DIG 

Jag vet att du sover
Känner värmen ifrån din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu
Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag, säga så

Den 17/9 var jag i 10+6 och vaknar i ren panik på morgonen.
Trosorna var helt blöta kändes det som.
Jag sprang in på toaletten där jag ser att trosorna är helt blodiga och när jag väl sätter mig på toaletten kommer där en jävla massa blod samt klumpar som jag kommer kalla bomber.
Jag blev helt förtvivlad och började storgråta.
Jag väckte min sambo och fick skriva på telefonen att han va tvungen att ringa KK.
När han hade pratat med dem kör vi rätt så snabbt in och får då prata med sköterskor.
När läkaren börja fick vi träffat han och han skulle då göra ul och säkerställa att vi fått missfall.
Vi kommer in i vår sal igen efter blodtagning och får prata med sköterskorna igen och då fick jag abortpiller för att allt skulle komma ut mycket snabbare, samt så fick jag smärtstillande.
När vi åker där ifrån skulle vi hem till min mamma för att jag skulle hämta stora och tjocka bindor.
Påvägen dit känner jag att att där kommer en bomb och höjer rösten till min sambo att han måste köra snabbt.
Väl hemma hos mamma for jag in på toa och där kommer ännu fler bomber trodde aldrig de skulle ta slut.
Efter några toabesök där med bomber åkte vi hem till svärmor och var där hemma. Efter ca 2 timmar så tar jag abortpillerna. Under dessa timmar får jag såna jävlar verkar så de känns som jag skulle dö.
Men efter jag tagit abortpillerna så tog de ca 20-30 min och sen kom resten av det som skulle ut just nu.
Smärtorna avtog nu efter detta och jag kunde äntligen äta.
Vi pratade mycket om vad missfall var och hur det kunde ske.
Vi åt hos mina svärföräldrar och vi körde hem rätt så sent och sen somna vi. Allting var rätt så lugnt.